Om oss          

    Jag heter Anki Broberg, och jag är den som står för det största hundintresset i familjen. Min man heter Tommy, och tillsammans har vi tre barn, Christer född -91, Robin -93 och Nathalie -95.
    Min första hund var en schäfer som jag köpte när jag var 13 år. Hennes namn var Grace, och hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Genom Grace fick jag blodad tand när det gäller träning och tävling. Vid två års ålder var hon lydnadschampion och elitlydnadschampion, dessutom korad och godkänd i elitspår. Grace var en bra tävlingshund, men framförallt en underbar vän som utan problem klarade omställningen från att vara enbart min hund till att leva i en trebarnsfamilj.
 Jag hade schäfer i 19 år och trivdes med det. Men inte med vaktinstinkten, så jag startade mitt letande efter en ras som inte har schäferns vaktinstinkt, men som ändå skulle vara arbetsvillig. Då jag bortsett från schäfer även tränat och tävlat med bearded collie, australian shepherd och golden retriever, så visste jag precis vad jag ville/ inte ville ha för en typ av hund. Valet föll på tollaren, och det har jag aldrig ångrat. När vi numera också har cavalier och berner så får jag ofta frågan hur det kommer sig att vi har valt tre så olika raser. Svaret är att de inte alls är så olika. Alla tre raserna är vad jag brukar kalla livsnjutarhundar.
   
Tollare, cavalier och berner har mycket gemensamt. Tollaren är ju den som har mest turbo arbetsmässigt och som måste få arbeta, men alla tre är glada och snälla familjehundar, älskar att arbeta samtidigt som de är väldigt behagliga att ha omkring sig. Ingen av dem kräver extrem pälsvård eller är "jobbiga" på annat sätt. Den största skillnaden är väl egentligen storleken, och det uppskattar jag! Tollaren är "lagom" stor i alla lägen, cavalieren är mycket hund i knähundsformat och bernern är en stor björn... Jag kan faktiskt inte säga vilken av raserna jag tycker bäst om - alla tre är helt fantastiska! Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en ras som passade mig lika perfekt som tollaren, men både cavalieren och bernern har imponerat stort på mig och har tagit en stor del av mitt hjärta. Att skaffa kunskap om rasen och olika linjer tar ju tre gånger så lång tid med tre raser mot om jag bara hade haft en... Samtidigt så är ju hundar det bästa jag vet och genom att lyssna på och lära av de som har större erfarenhet hoppas jag kunna lära mig mycket mer om alla tre raserna.

     

Varför är jag uppfödare och vad är mitt mål med uppfödningen?

Tidigt i mitt liv blev jag intresserad av vad det är som gör att en del hundar är bättre än andra. Tidigare hade jag den tvärsäkra och något naiva inställningen att " En hund blir vad man gör den till". Numera har jag insett att naturligtvis har uppväxtmiljö och uppfostran stor betydelse, men hundens medfödda egenskaper finns alltid med i bakgrunden och har stor del i hur den vuxna hunden blir.
Mitt mål som uppfödare är att hela tiden försöka förbättra det som är medfött. Jag tycker att det är oerhört spännande och inspirerande att föda upp hundar. Att försöka göra kombinationer där avkomman blir bättre än föräldrarna är en vanebildande utmaning.
En av mina största styrkor som uppfödare tror jag är att jag kan se objektivt på mitt avelsmaterial. Den perfekta hunden är inte född och kommer förmodligen aldrig att finnas, men att känna till och erkänna den egna hundens svagheter är ett stort steg på vägen mot att skapa bättre hundar. Att sätta på sig skygglappar och säga att "min tik är perfekt så det felet måste bero på hanen eller på valpens nya ägare" är att göra både sig själv och rasen en björntjänst. Om min tik har en svaghet i sin exteriör eller mentalitet (vilket alla hundar har, för det finns inga perfekta hundar...) så gäller det att hitta en hane som kan kompensera upp det genom att vara oerhört bra där tiken är mindre bra och vice versa att de svagheter hanen har ska kompenseras av tiken.
Letandet efter en bra hane kan ibland kännas helt omöjligt, ju mer man lär sig om rasen desto fler fel hittar man... Samtidigt så gäller det ju att se klart på problemet. De fel man vet om får man ta med i beräkningen och försöka åtgärda i nästa generation om det finns något riktigt bra man vill åt i just den här kombinationen. Avelsarbete är långsiktigt!
Självklart skulle man vilja att allt var bra rätt igenom hos både tik och hane, men som sagt - den perfekta hunden finns inte.
Att se kritiskt på sina hundar, ha ett klart fokus på sina prioriteringar och lära av de med mer erfarenhet tycker jag är viktigt när man försöker skapa sin drömhund.
Att aldrig någonsin göra en kombination där jag inte själv skulle vilja behålla en valp - det är den viktigaste regel jag lever efter i mitt avelsarbete.

     




    Vi bor sedan –90 i ett hus som är byggt 1862, på landsbygden utanför Kil. Sedan dess har vi byggt ut vårt hus i etapper från 72 m2 till 220 m2.



Äntligen har jag en hundbil som passar mig perfekt!